Den fruktade liemannen

Tarotlinjen har länge förknippats med dödens symbolik och de osynliga världar som rör sig omkring oss. Många som arbetar med medial vägledning berättar om starka känslor av oro och närvaro när samtal berör gravar, andar och särskilt den fruktade liemannen. På vissa kyrkogårdar sägs det vara omöjligt att stanna länge utan att känna hur luften blir tung och hur skuggor tycks röra sig i ögonvrån. Även erfarna vägledare vittnar om hur kylan kryper längs ryggraden, trots att sommarnatten är varm. Flera berättar att elektrisk utrustning slutar fungera i samma ögonblick som den fruktade liemannen nämns, som om själva rummet reagerar på hans närvaro. En plats för vila blir till en plats för varsel.

I dödens följe

Beskrivningarna av den fruktade liemannen varierar, men den vanligaste skildringen är en lång, mager gestalt med svarta kläder, huva och lie i hand. Han är inte alltid en bringare av slutet utan ibland en vägvisare för själar som gått vilse, vilket gör den fruktade liemannen till en både fruktad och respekterad närvaro. När människor kontaktar tarotlinjen för att förstå drömmar eller känslan av att ha blivit iakttagna i natten, dyker hans gestalt ofta upp i vägledningen. Tarotkortet Döden handlar inte nödvändigtvis om fysisk död, utan kan betyda stora förändringar. Ibland sammanfaller symbolerna i korten med verkliga upplevelser av hans närvaro, något som skapar oro både hos sökaren och den som tolkar.

De förbannades väktare

Sägner från olika delar av Europa talar om en figur kallad Ankou, en varelse som vakar över kyrkogårdar och håller de döda i frid. Enligt gammal folktro blev den första personen som dog under året den nya väktaren, bunden till platsen och oförmögen att lämna den. Andra berättelser talar om en levande människa som offrades för att skapa en skyddande ande vid invigningen av en ny begravningsplats. Dessa själar blev förbannade väktare, dömda att samla upp irrandes andar som störde platsens lugn. Det sägs att om man bröt tystnaden på fel sätt kunde man väcka deras vrede. Deras närvaro kändes som ett tryck över bröstet, som om någon stod bakom dig.

Vagnarna i mörkret

I äldre berättelser dyker en hästdragen vagn upp i byar under nattetid, körd av en tyst figur med mörk kappa och bredbrättad hatt. Vagnen ska enligt legenden stanna framför hus där någon snart ska dö, och ibland rapporteras att den står där i flera timmar utan att någon märker det förrän det är för sent. Några säger att de sett bleka skepnader stiga in och ut ur byggnader utan att öppna dörrar, som om de svävade genom väggar och fönster. Ljudet av hovar mot grus har hörts trots att inga spår funnits kvar i morgonljuset, och även hundar har reagerat utan synlig orsak. Vissa tror att detta är Ankou som samlar in själar, och att hans vagn bara är synlig för dem som har ödet tätt inpå.

Knackningar i natten

Flera vittnesmål beskriver hur tre knackningar på ytterdörren väckt människor mitt i natten, följt av ett underligt ljud som liknat ett skri eller ett metalliskt gnissel. När de gått för att öppna har ingen stått där, men känslan av att någon nyligen varit närvarande dröjer kvar länge efteråt. Vissa har även känt en kyla strömma genom hallen, som om ett väsen rört sig igenom rummet. Det berättas att Ankou ibland åtföljs av två medhjälpare, bleka figurer som bär på något mellan sig. De sägs ha en särskild uppgift att transportera de avlidna, och deras uppenbarelse är så tyst att bara djur reagerar innan någon mänsklig insikt hinner uppstå.

Möten i skuggorna

Det finns berättelser om människor som under sena promenader stött på en främling i mörka kläder som stått orörlig i vägkanten, ofta nära kyrkogårdar eller gamla stigar. Den som närmat sig har ibland mötts av en viskning eller bara en lång blick. Många berättar att de känt ett plötsligt tryck över bröstet, som om tiden stannade. Några beskriver hur främlingen visade sig sakna ansikte, medan andra uppfattade ett svagt leende. Varelsen talade aldrig högt, men i efterhand har människor fått veta att någon i deras närhet avlidit samma natt. Händelserna lämnar inga spår men dröjer kvar som ett minne som inte bleknar, och som inte låter sig förklaras.